Jag undrar ofta varför jag fortsätter att hoppas. Trots en milslång rad av besvikelser tror jag, utan någon egentlig anledning, att allt ska bli bättre nu. Men visst, oftast slutar det med att jag står där med mina förhoppningar och bevittnar motsatsen.
Jag klarar inte av;
1) sexism eller homofobi i någon form
2) drogpropaganda i någon form
Varför är jag alltid beredd att ge hiphop en chans till?
I går besökte jag Pusterviksbaren i Göteborg och spelningen med Abstract Rude & Tribe Unique. Och det var stundtals helt fantastiskt. Lysande. Och det var absolut ingen risk för att Abstract Rude skulle säga något som innefattade ord som ”bitch” eller ”hoe”. Han är inte den typen av rappare (om han hade varit det hade jag givetvis inte haft några förhoppningar om honom). Men. Mellansnack. ”As you probably already figured out, this second part of the show is for the ladies.” “The ladies might like the thugs, but they love the Good Brothers. They want to fool around with the thugs, but they settle down with the Good Brothers.” “All the ladies in the house, make some noise.” “And all the fellas, I know you still with me.” “This song is about a girl…a woman….this object of desire.”
Lars Jämtelid skrev i sin rapport från Popaganda om hur gitarr&sång-killen James Yorkston sumpade ett mellansnack. ”Enda överraskningen kom när James Yorkston trampade i klaveret genom att börja prata om ”beautiful swedish women”. Ett kollektivt ”eeh..?” gick genom publiken, Yorkston insåg sitt misstag och försökte generat rädda situationen med att skämta om ”…and ugly swedish men” viket gjorde situationen än mer pinsam.”
Det fick mig att reflektera över hur hög min toleransnivå egentligen är när jag lyssnar på hiphopmusik.
Sedan är det all den här marijuanan som tydligen alltid är viktigare än precis allt annat. Den, och dess ivriga förespråkare, går inte att undvika. Gud vet att jag har försökt.
Jag är så trött på människor som prenumererar på stereotyper. Du måste inte ha just den t-shirten när du åker från landsbygden till storstaden för att gå på hiphopkonsert.
Och snälla; försök vara bara lite mindre klyschig. ”Vi är på rapkonsert och jag delar en joint med mina kompisar och vi gungar våra nyrakade huvuden i takt. Det här blir något att berätta för vännerna när vi är tillbaka på den halländska vischan imorgon.”
Ändå känns det inte som att jag kommer att ge upp än. Jag ser fortfarande allt för stora möjligheter. Jag brukar säga att hiphop är världens mest gränslösa musik och jag tror verkligen att det är på det viset. Det är ironiskt att ett inofficiellt regelverk så ofta framträder och att så gott som alla är villiga att spela efter dessa regler.
Jag tror att en av orsakerna till att jag inte ger upp är att jag fortfarande letar efter en rappare som kan vara för mig vad Pet Shop Boys har varit. Något man kan ställa sig bakom till hundra procent och försvara i alla väder och som är bäst i hela världen. Så var det länge med Belle & Sebastian, så är det med DJ Shadow och så är det helt klart med Alejandra & Aeron.
Många rappare har kommit nära, och den som har kommit allra närmast tror jag är Lyrics Born. Jag hoppas fortfarande på Busdriver. Han har nyligen släppt ett album som heter ”Cosmic Cleavage” (…ja…) som uteslutande behandlar hans kärleksliv och som faktiskt inte får mig att sucka en endaste gång. Men här dyker Abstract Rude upp igen. (Han är egentligen en mycket bra artist på alla sätt, det här är något av ett olyckligt sammanträffande. [”There’s no such thing as a bad coincidence.” – En av poliserna i David Lynchs ”Lost Highway”.]). Han dyker upp som hastigast på ”Cosmic Cleavage” och babblar något sunkigt om att ”men and women come from different places in the stars” innan Busdriver räddar situationen igen.
Jag vill ha lite mer Judith Butler och mycket mindre ”du ska bära ditt barn som om det vore den sista jointen i dreadlocksen”. Är det så mycket begärt?
Jag kommer nog att fortsätta vänta på den där rapparen, men det känns som att mitt tålamod börjar ta slut snart.
|