(bildtext. från vänster till höger; david "seron" ringbäck, jonas "min vän" odhner. den förre är ena halvan av retarderat eleverade. den senare stod allt som oftast för inpelning, arrangemang och scratch i dessa sammanhang. jonas är idag verksam i den för blogvänner inte helt obekanta popformationen sonores.)
”min sanning är inte nödvändigtvis den samma som din sanning”
Mycket har sagts om svensk hiphop. Snart varenda idiot har vid något tillfälle geniförklarats, allt som oftast för att de berättar om hur det verkligen är. Bilder från det nya Sverige, ni vet. Det är viktigt och så, men gud vet att det har gjort att svensk hiphop har blivit synonymt med en mängd mycket mediokra artister.
Om det vore möjligt skulle jag vilja att ni för en stund glömde bort allt det där.
När den underjordiska svenska hiphopscenen fortfarande verkade vara på väg att bli spännande släppte Retarderat Eleverade sin andra kassett, ”Tootausen”. Bakom namnet fann vi Seron och Organism XII. (De båda kom senare att fira triumfer med Mobbade Barn med Automatvapen. Seron valde senare bort rapkarriären för att istället leva ett kristet liv. Och om namnet Mobbade Barn med Automatvapen ger dig dåliga associationer skulle jag ändå rekommendera att du fortsätter att läsa.)
Ingen, upphovsmännen inkluderade, har hittills kunnat överträffa ”Tootausen”. Och jag tror att detta har en del att göra med att den, för att knyta an till min inledning, inte har något som helst intresse av att beskriva hur det verkligen är. Istället är hjärnorna helt frikopplade och tillåts pendla fritt mellan avigt skrytande till nattsvart filosofi levererad med ett snett leende. Vi vet ju alla att det är ibland är så att ett budskap slår oss allra hårdast när det inte trycks upp i ansiktet på oss. Man behöver inte tala om verkligheten för att beskriva den.
”jag går igenom två dörrposter utan att drunkna i applåder”
När Seron förklarade att ”vi föder rappare som den första Petter-plattan” hade han väldigt rätt. Tyvärr. Denna massiva våg kom att till slut dränka allt hopp om originalitet. Men när jag lyssnar på ”Tootausen” känns det faktiskt inte som att det spelar så stor roll. Retarderat Eleverade var något helt unikt, trots alla billiga kopior. När Johan Jacobsson om 40 år tar över ”Retro”-sidorna i Sonic kommer någon kanske släppa en lyxig cd-utgåva och då kanske någon kommer att förstå.
Och. Gömt mellan allt annat (kontraster!) finns ord som förmedlar lika stark melankoli som någonsin ”ångest är min arvedel”. (Och där gjorde jag mig skyldig till ett av de populärjournalistiska brott som jag brukar spotta på när jag stöter på dem i andra människors texter; att ge det ”låga” legitimitet genom att jämföra och jämställa det med det ”höga”. Det är kittlande att vara motsägelsefull.)
”ta en bild av mig. jag är en streckgubbe på skrynklat papper.”
Hur det sägs, var det sägs. Mellan dig och mig och tusen andra öron.
|