Helgon är en uppfinning som tillkom under medeltiden, när kyrkan ville göra sig ytterligare en hacka. Församlingen gav gladeligen gav ett par mynt för välsignelse i alltifrån att hitta borttappade nycklar (St. Antonio av Padua), till om man ramlat och slagit i knät (St. Roch), eller ens häst börjat halta (St. Martin av Tours). Dessutom hjälpte konceptet till att hålla en mängd samhällsomstörtande konstnärer sysselsatta med tillverkning av ikonbilder. När så renässansen kom fick folk för sig att helgonen spelat ut sin roll, att de behövde bortrationaliseras. Men ett helgon återstår, det som lyckas kombinera sitt kanoniserade jag med renässansens multitasking-ideal à la DaVinci. Personer som genom en myriad olika uttryckformer visar oss andra vilka vanliga osofistikerade simpla människor vi är.
Billy Rimgard:
- Håller i min absoluta favoritblogg BASS, där han bjuder på mixar som lyser upp en glåmig arbetsdag som inget annat.
- Är en kick-ass journalist av sådan kaliber att alla övriga sk. musikskribenter i Sverige borde arkebuseras (undertecknad självfallet inkluderad).
- Ger ut initierade musiksamlingar på beundransvärda etiketten Monotoni.
- Personifierar discopopen och plast-trancen som ingen annan genom sin musik i Mt. Ventoux och som Mr. Suitcase.
Ni hör själva, allt ovan får en att kippa efter andan. Men produktivitet säger ingenting om kvalitet. Det som gör allt Billy Rimgard sätter fingret på speciellt, är hans personlighet. En ödmjukhet få förunnat präglar allt han gör. Att han är så pass motsträvig mot att sätta sig själv i centrum är en av de egenskaper som gör honom till en lysande skribent. Och att det finns en del i hans personlighet som klarat sig från cynism gör att han åstadkommer musik nära flufftrancens himmelrike, och remixer som dryper av längtan. En passage i en artikel som Billy skrev för the Cricket kring årsskiftet utgör i en enda mening ett fingeravtryck av honom själv.
”Den är ensamt ett skäl till varför jag borde gå upp i morgon, till varför jag borde bry mig om en framtid som både verkar mörk och kall och som med all säkerhet kommer att skilja oss åt.”
Skrivet av Angelica Butura.
|