Great review of the Geiger festival in Göteborgs Posten two days ago by Magnus Haglund. Get at your boy DJ Google for what would probably be a nonsensical translation. It's not available online, so I'm posting it here.
När musiken blir en gemenskap
Geigerfestival
Brew House, fredag, lördag
Det är en uppfordrande inledning på en festival för experimentell och gränsöverskridande konstmusik. Avantgardenestorn Sten Hanson, född 1936, framför sin performanceklassiker "Skärp dig för fan!". Det är ett stycke som inte bara är en förtvivlad uppmaning till koncentration och inre samling. Utan också, på ett härligt sätt, håller räfst och rättarting med de konst- och livsinställningar som stryker medhårs och är allmänt blodfattiga.
Festivalen som helhet pekar in mot de dimensioner som är själva
kraftkällan i Sten Hansons stycke. Här gjuts nytt liv i vad som kan
betecknas som en modernare modernism, en uppdaterad och underjordisk version av de senaste 50 årens experimenttraditioner inom kammarmusik, electronica, performancekonst och friform. Man behöver inte anpassa sig för att nå fram. Ett kompromisslöst men levande uttryck kan vara just det som skapar känslomässig kontakt.
Allra bäst under denna festival, som i år arrangeras för andra gången av den oberoende föreningen Geiger, är inte de enskilda uttrycken utan själva stämningen, den öppna och generösa atmosfären. Det är häftigt att något som det etablerade musiklivet betecknar som otillgängligt och elitistiskt kan dra en så stor publik, och att den samlade effekten just blir en anda av tolerans för det avvikande, det sökande, det som inte går att kategorisera.
Starkast intryck, förutom Sten Hansons två framträdanden med en
höjdpunkt i det lika bisarra som gripande bekännelseverket Rännsten, gör konserterna med Lasse Marhaug, Viktor Sjöberg , Fredric Bergström och Mattias Petersson. Genomgående handlar det om en mänsklig närvaro och en koncentration i ögonblicket som får ljuden att skapa en alternativ rumslighet. Det är inte en stilfråga i första hand; steget från Lasse Marhaugs extatiska noisebrus till Viktor Sjöbergs minimalistiska konceptjazz är mycket långt. Det som de har gemensamt är snarare en saklighet i förhållande till det klingande materialet, en torrhet som är sin egen sensualism.
Alla unga ansikten i publiken, alla vidöppna öron, till exempel när
Viktor Sjöberg låter Paul Simons röst från ett av Gracelandspåren glida ihop med de stramt behärskade och genomgående melodiska kompositionerna: så tydliggörs en gemenskap och en humor som är tillåtande, kommunikativ och kärleksfull. Så blir världen större och Göteborg framstår som en genuint spännande plats att befinna sig på, och leva i.
Magnus Haglund
|