Jag ville aldrig vara konsekvent. Elefanten är inte en konsekvent blogg. Jag skulle vilja ropa: ”Vi gjorde inte Elefanten för er. Vi gjorde den trots er. Vi gjorde den mer eller mindre mot er.”, men det har inte så mycket med någonting att göra egentligen. Hursomhelst. Jag vill i inkonsekvensens namn skriva lite på svenska (ja, det har blivit så illa. Jag har skapat ett monster?) Jag vill skriva om en skiva som släpptes för tre år sedan. Den heter ”Release”.
01. Home and dry
Jag tyckte att den var helt konstig när jag horde den för första gången och den är fortfarande lite märklig, från de stela poprock-trummorna till den i sammanhanget helt sjukt räviga gitarren som dyker upp här och där. Men när man har kommit underfund med allt det där återstår en av de absolut bästa Pet Shop Boys-låtarna från senare år. Texten är så fin och det här är nog den enda låten på den här skivan där en grå Neil Tennant med akustisk gitarr på magen känns rätt mysig.
02. I get along
Oasislåten. Om “Home and dry” bara verkade konstig är det här äkta vara. Jag förstår inte vad de håller på med och jag har alltid tyckt väldigt illa om den här låten. Men när jag lyssnade på den i tisdags, promenerandes mellan centralen och högskolan i Borås-rockgitarrerna som lägger ställer sig bakom Neil i refrängen och hejar på är rätt tuffa.
03. Birthday boy
Den handlar om Jesus och det är ju inget fel med det. Men den här låten är väldigt dålig.
04. London
Min vän Daniel påminde mig om hur briljant den här låten är. Autotunern används till fulländning (precis där innan beatet kommer in aaaaaaaaaaaaaa) och texten är nog den allra bästa på den här skivan.
We came from the far North
summered in Crimea
deserted the armed forces
had to disappear
made it to the free West
on a chartered flight
so we could see what
we trained to fight
Och jag trodde aldrig att Neil skulle kunna sjunga “tell it like it is” men det gör han och det är fantastiskt.
05. E-mail
Dial-up! Post-1999-brittisk studioräv-standard-produktion. Melodin när Neil sjunger “communication's never been/ as easy as today/ and it would make me happy/ when you’ve gone so far away” är jättefin men tyvärr landar den ju i att han vill få lite e-brev och det blir väldigt George Michael (tror jag) på något sätt.
06. The Samurai in Autumn
Den är het, ingen tvekan om det. Små mellanspår med nonsenstext funkar alltid.
07. Love is a catastrophe
Den känns lite som en “Dreaming of the Queen”, men till skillnad från ”Dreaming of the Queen” trampar den här låten bara vatten och trampandet ackompanjeras av de där urtrista bongosarna som finns lite här och var på ”Release”.
08. Here
Här dimper 4/4:an äntligen ner och visst är det en av skivans tre bästa spar. Versionen på ”Disco 3”, ”Home” är hårdare och bättre, men när den ligger efter ”Love is a catastrophe” känns den som världens bästa.
09. The night I fell in love
Den känns som ett skämt som grabbarna tyckte var kul en sen kväll efter några glas vitt. Men det är ingen ursäkt. Det mest positiva med det här är att den är så sjuk och att det är roligt att tänka sig Neil först skriva ner rader som ”that crowd was dope out there tonight, alright” eller ”'Hey, man! Your name isn't Stan, is it? We should be together!'” eller “Over breakfast made jokes about Dre and his homies and folks” för att sedan ställa sig bakom mikrofonen och faktiskt leverera dem. Det bästa med låten i sig är ”seeecret lovers”-kören som dyker upp ibland men alltför sällan.
10. You choose
Jag gillar textraden “you don’t fall in love by chance, you choose”, men det är också allt.
|