EMINEM

Den här texten har skrivits av och till i ett halvår. Mest av, men det känns som att det passar bra att publicera den just nu.
--

Att skriva brutala hyllningar till japaner som spelar in luftvibrationer med hjälp av kontaktmickade glasflaskor är okomplicerat. Att hylla artister som ingen kan undgå att ha en åsikt om är aningen knepigare. Jag skulle ha skrivit den här texten för länge sedan, men jag saknar ibland kraften som krävs för att försvara det man älskar.

Det är speciellt svårt när föremålet för ens kärlek oftast är ett svin och en jävla idiot. (Beakta ordformen jävla. Den kan ge ett talspråkligt eller vardagligt intryck i skriven text.)

Jay-Z & Eminem – ”Renegade” (”The Blueprint”, 2001)

När “The Blueprint” släpptes skrek alla svenska musikjournalister med upptäcksresartendenser (och några till) i högan sky. (Se Kristofer Poppius text i Digfiboken som ett utmärkt exempel på detta.)
Jag minns inte det här speciellt tydligt, men det känns som att man talade om ”The Blueprint” som ”det bästa hiphopalbumet någonsin”. Och det stämmer inte. (Hittade några gamla recensioner, och visst…” det bästa hiphopalbumet”.)
Själv kunde jag inte bry mig mindre. Varför skulle jag orka med allt det tråkiga som storbolagsrap är så intimt förknippad med när jag hade mina skivbackar fyllda med kvalitetshiphop? Och trots att jag absolut inte ogillade Jay-Z blev han alldeles för mycket en gulligt distanserad indiepop-accessoar för att det skulle kännas kul.
Sedan dess har jag omfamnat valda delar av Jay-Zs produktion och mycket av det som gör att jag uppskattar honom har redan avhandlats av post-bomben-skribenter som typ Emil Arvidsson. De har sagt det många gånger, och de har sagt det bra. Och att gilla Jay-Z är ju inte så svårt egentligen.
Det går till exempel inte att jämföra med att ställa sig upp och säga att man tycker att Eminem är en av vår tids största textförfattare. (I ett sammanhang som mitt, bör väl tilläggas.)
Och det är väl egentligen det jag försöker uttrycka i den här texten. Jag kräver inte så mycket. Jag kan tänka mig ytterligare tio kassa album fyllda med lata barnsligheter, och jag kommer fortfarande inte sluta hoppas. Det han säger på ”Renegade” är viktigt och så välformulerat att man ryser. Superklyschig jämförelse: det är som Hjalmar Söderberg i rapformat. Det finns inte en ända stavelse som är oväsentlig eller överflödig. Jag tycker att du borde ge den en chans och återkomma med dina tankar i kommentatorsystemet.